iduns hemligheter

Jag har så himla svårt att förstå varför någon vill vara med mig. Jag tänker på det väldigt ofta. När någon säger just något bra om mig, det kan jag inte ta åt mig av.

Jag pratar så mycket och sen är jag världens disträaste person ibland. Ibland tänker jag att jag är ful och att det skulle vara en orsak till att någon inte vill vara min vän, och det är ju mest knasigt bara kan jag känna.

Men varje dag är det så, om någon säger att jag är underbar. Eller att jag skulle passa som livscoach. Eller kanske "åh, det här var verkligen välbehövligt" när vi skiljs åt. Jag kan som inte förstå varför människor tycker om mig. Jag tycker inte så mycket om mig, så därför är det ju himmelens svårt att förstå varför jag har vänner.

Men alla (i stort sett) har ju vänner.

Igår var jag på fest och alla va så glada och kramas hit och dit och jag bara förstår inte ändå. Varför kramar de mig? Varför är de vänner med mig? Jag är ju ingen speciell.. en vanlig person med massa dåliga egenskaper jag försöker jobba bort. Vilket kanske är motsägelsefullt i sig.

Det är samma lika med om någon kille visar intresse, så tänker jag ba "eh jaha, är inte han liiiite för snygg för mig". Som om det är viktigast. Jag träffade en kille nyligen. Mitt hjärta smälte direkt. Absolut inte min stil utan en riktig stekare. Fina kläder, fin bil, backslick, sjukt vältränad (det är min stil ;-)) och jag tänker bara men herregu hur kan han ens titta på mig som är slapp och inte alls lika snygg som han. Vi skulle ju fortfarande träffas om det inte va för att han jobbar som reseledare och åkte i måndags. Vi får väl ses i oktober, kanske.

Jag går till en kurator och jag säger ju det till henne, att jag för allt i världen inte förstår, att jag är rädd att alla ogillar mig, att ingen har kul med mig. Hon frågade då, skrattar ni ihop, hörs ni när ni inte ses, gör ni si och så. Då är det väl ett jättebra tecken på att de tycker om dig.
Men jag kan ju ändå inte förstå.. Jag kan bara inte det.

Varför skulle nån tycka om mej rå.. nä, det vet jag faktiskt inte.

Tänk att få höra:
Du skulle passa som livstilscoach! Du hjälper mig med träningen och bara genom att sitta här och prata med dig så känner jag att det händer nåt här (pekar mot hjärtat).

Vilken egoboost. ♥
Jag har ju fått ett litet träningsprojekt och agerar PT till tre personer. Så har jag verkligen klickat med en av dem och vi tränar ihop, men inte nog med det. Vi har blivit vänner också. Så jag är så himla glad för det.

Massor som händer emotionellt just nu, jag försöker avskärma mig tills dess att det gått över. Jag återkommer då.

Jag ska kämpa för den kropp jag vill ha

Jag ska se till att fixa alla saker i skolan

Jag ska köpa märkeskläder i stället för massa massa budgetmärken(som går sönder ändå)

Jag ska må bra

Jag ska acceptera min bakgrund och alla år av sjuka relationer och skapa mig stabila

Jag ska inte känna mig konstig mer

Jag ska inte ångra något

Jag ska inte skämmas

Jag ska må bra nu.

Jag har så svårt att beskriva mig själv för andra. Är jag ärlig? Hur vet jag om jag är ärlig. Jag känner mig som en vandrande motsägelse allt som oftast.

Jag är en sjuk tidspessimist, kommer alltid för tidigt. Fast ibland är jag en sjuklig optimist i stället och kommer alltid 5 minuter för sent. Jag älskar att gå långa promenader, särskilt i naturen! Men så kan det gå veckor utan att jag gör det, ibland tar det en hel vinter. Men, älskar jag promenader då? Fasiken vad jag älskar att gymma, att springa, att gå på spinning - men så gör jag det inte (tillräckligt) ofta. Hur kan jag säga att jag älskar det då? Jag får så mycket energi, men ändå är jag för trött för att ta mig iväg.

Ibland är folk så elaka och respektlösa och varför säger de inte bara som de tycker. Det gör jag, hm, ibland i alla fall. Andra gånger är jag också den där respektlösa idioten som inte kan vara ärlig. Varför svarar folk inte ibland i telefon? Varför svarar inte jag? En gång hörde jag att det som en person mest stör sig på hos andra är sådana egenskaper de själva besitter. Det kanske stämmer. Jag har flera vänner som jag bara accepterar rent och fullt ut hur de är, och andra kan jag inte alls ens försöka förstå mig på.  Jag trivs så bra när jag är med andra människor, men jag trivs så bra ensam också. Den balansen har jag fortfarande inte lyckats manövrera. Som jag sörjer folk som är utseendefixerade och dömer folk efter det, men det gör jag ju med.

Jag är alldeles för öppen, jag berättar vad som helst för vem som helst. Ibland säger jag saker som jag ångrar, bara tycker att "men herregud idun, var tyst nu då", jag håller inte inne med något, expojkvänner, tankar, orosmoment eller vad det nu är. Men så har jag sorger så djupt i hjärtat som jag inte låter någon få röra eller höra. Ibland trasslar jag in mig själv i det.

Så är jag då halvträningsälskare, halvärlig, halvoptimist/pessimist och så vidare?

1. Cykla genom Frankrike. Jag vill se Toulouse, Montpellier, Sant-Etienne, Lyon och stå vid Mont Blancs fot.
2. Åka Transsibiriska järnvägen
3. Lyckas surfa, åtminstone en våg
4. Lära ut engelska i Indien, och bo i ett ashram under tiden.
5. Lära mig franska.
6. Besöka Treriksröset
7. Se ett vilt lodjur
8. Åka båt i Amazonfloden
9. Volontärarbeta med djur
10. Skriva en bok.

Jag har så svårt att bestämma mig om jag ska ha kvar FB.

Jag känner att det är en börda för jag ägnar lite för mycket tid där, även om jag kanske tillbringar generellt sett lite för mycket tid vid datorn bortsett från mina studier.

Jag tänker att mitt liv kanske skulle ha lite större utrymme för sånt jag egentligen tycker om, pyssel, långpromenader, göra bättre ifrån mig på tentamen, baka, laga mat från grunden, sticka med mera.

Jag har så svårt för folks inlägg, hur de uttrycker sig och vad de värderar, jag skäms ibland.. men jag orkar inte sitta och radera folk, jag har gjort det förut och då frågar folk varför, inte vågar jag väl vara ärlig och säga att det är för jag tycker de inte tillför något. Det vill jag inte säga till en annan människa. Folk tycks ta FB på så stort allvar så de knappt vet något annat.

Folk tror det är okej att säga "grattis". Ingen punkt, inget utropstecken. Det är så kärlekslöst och jag är trött på det.

Men samtidigt är det så lätt att hålla kontakten med folk från resor, eller i andra städer som jag kanske inte möter så enkelt. För att prata i telefon, nej det går ju inte ;-)

Jag är så kluven, jag har massor av andra känslor och tankar. Jag vågar knappt tacka nej till vänförfrågningar längre för jag inte orkar ta diskussionen.
En annan sak jag tänker på är om jag raderar allt jag skrivit, tar bort alla vänner, alla fototaggar. Om jag dör så finns inga minnen kvar för min familj. Jag vet, jag tänker så ibland, men det gör ont i kroppen då.
Jag skulle kunna börja skriva dagbok och se till att fota och lägga upp bilder i en mer offentlig blogg som är för mina nära.

Jag vet inte.. alls.

Tiden går fort just nu och det njuter jag av. Det känns som det är maj men det är bara mars. Men det gör ingenting. Andra delkursen för terminen tog slut igår, och det betyder att det bara är två kvar nu. Det är fantastiskt skönt. Om två delkurser återstår en sommar, därefter en fantastisk höst med min nästsista kurs. Sen kommer ju julen som jag älskar och den tar mig direkt till min sista kurs på det här programmet. Det låter kort, det låter långt. De dryga 1,5 åren på tränarprogrammet har gått fort, det känns som det var igår jag började.

Jag vill att det ska vara klart nu, på något vis. För att jag vill ha tid att läsa skönlitteratur, jag vill bo i norrort, jag vill ha en roligare ekonomi, och jag vill ha baaaaarn (om någon missat det).

Jag längtar efter att få bo i en lägenhet som jag kan pyssla om i så mycket jag vill. Lägga golv jag älskar, måla skåpsluckor i de färger jag vill, spika upp oändligt mycket saker på väggarna. Snart..

Jag tänkte låta det bli ett långt inlägg, men hamnade och läste om någon som dött. Bläddrade tillbaka över ett år i hans minnesgrupp på FB. Nu är jag tom. Varför väljer folk att lämna sitt liv?
Snart är det två år sen min barndomsvän tog livet av sig. Hennes sista ord på FB var "Nu väntar döden:)". Vad betyder det? Ett tillfälle eller var det verkligen planerat.
Får rysningar och ont i magen.

Ta hand om varandra. Bråka aldrig om struntsaker.
Låt ingen trycka ner dig. Du förtjänar bättre. ♥

Igår satt jag hemma och pratade i telefon med en väninna. Hon har träffat en som jag inte litar på och det gör väl inte hon heller och jag sa att man kan aldrig vara nog försiktig.. och känner hon något konstigt så gå direkt i stället för att stanna. Nu var det väldigt långt ifrån att bli tal om någon relation men när hon berättade om honom fick jag lite sådär ont i magen. Så pratade vi om mord och hon berättade att hon känt någon som var 15 år och knivhögg ihjäl en gubbe.

Då sa jag att jag känner två som blivit mördade, och hellre det än att känna någon som mördar. Jag skulle aldrig kunna förlåta någon som gjort så. Jag kan inte förstå hur en människa kan ta någon annans liv.

För ett par år sedan träffade jag en kille på Tegel. Han var så fantastiskt fin och innan kvällen var över så gick vi mest och höll i hand. Jag har brytt mig om honom, kramat honom, legat under bar sommarhimmel och filosoferat med honom.

När vi pratade igår så frågade jag om hon visste vem som blivit mördad för ett tag sedan i en grannkommun. Det visste hon. Jag kände igen tjejen men det stannade där. Så sa hon och han som mördade henne hette ____ _____. Hjärtat stannade. Så hette ju han jag träffade. Jag klickade mig snabbt in på hans namn på FB. Men jag gladdes åt att det inte var han på bilden som jag kände - och kände en lättnad. Jag gick in på hans bilder och.. där var han. Det är han.

Jag sörjer hon som fick sätta livet till på grund av honom. Att han så kallblodigt agerat efter mordet.
Att han fick växa upp så som han gjorde, som gjorde honom störd.

Jag tänker, det kunde varit jag.

Det svåra är inte att se det fina i vardagen och livet, utan att inte låta det dåliga ta mer plats. Jag vaknade utvilad och tog en solskenspromenad med min nuvarande favoritmusiker i öronen. Jag sitter och pluggar nu och på bordet står en stor kopp te och en vas med tulpaner jag köpte till mig själv igår.



På diskbänken står bevisen för att gårdagen var en bra kväll. Fina vänner kom över och vi pratade konstant i sex timmar, lagom djupt, lagom ytligt.

Gårdagskvällen skulle egentligen ha inneburit en maskerad men hela dagen gick jag och kände hur lite jag ville det. Jag försökte klä mig, sminka mig, men stod ändå där senare och när jag såg mig själv i spegeln så vågade jag vara ärlig mot mig själv och bytte ut festande mot myskväll.

Det tänker jag ofta på, att jag aldrig vill gå ut längre, att det inte lockat mig på flera år. Jag tänker bara på pengar, kroppen, och dagen efter i stället för hur kul det skulle kunna vara. Men det kan ju lika gärna gå över den hårfina gränsen och sluta i ett gråtmaraton, särskilt när känslorna är överallt. Så jag är väl lite tillbaka till där jag var när jag var 16,17,18 år. Jag kunde inte förstå hur folk kunde slösa pengar på något som är så kortvarigt, och oftast slutar i ångest. En stor del i det tror jag är min egen mognad och att jag vågar säga, att jag gör ingenting särskilt i helgen. För det är så viktigt för människor, att vara så upptagna och aktiva på helgerna, att det är bara just då, som de lever. Men jag försöker leva varje dag, och som student kan jag vara ledig alla dagar i veckan, och därför känns alla dagar som en måndag, eller onsdag eller söndag.

Jag ska återgå till pluggandet. Jag tror det blir en till solskenspromenad om vädret håller i sig, och ikväll blir det konditionspass. Idag, är en bra dag.


Första dagen,                bästa stranden,              sista kvällen på Bali, september 2011.

En av mina älskade systrar är och reser i Sydamerika. Hur orolig är en storasyster inte då? Jag tänker på allt som kan hända.

Hon mailade mig och berättade att hon umgåtts med två engelsmän, lika gamla som hon (födda 89) under gårdagskvällen och idag hade den ena killen blivit påkörd av en taxi och avlidit av skadorna. När hon skrev det så kände jag en sådan panik som alltid sliter tag om mig när jag hör sånt. Tar livet slut? Det får inte det. Det måste vara på låtsas. Kom tillbaka nu. Snälla?

Jag tänker hur mycket tid jag spenderar vid datorn, framför TVn, slappandes, jag gör ingenting, jag slösar min tid. Jag försöker ändra mig. Men ibland är det svårt när jag känner så som jag gör om att vara ensam. Att jag trivs så bra. Jag stickar nu, pysslar, sjunger, ritar. Men i grund och botten är det samma; en sysselsättning.

Jag ska leva i nuet. Jag ska älska och vårda de relationer som betyder något för mig, likväl att våga bryta ifrån de som inte tillför annat än magont. Krama någon extra länge. Möta blickar och verkligen se de jag pratar med. Njuta av blommor och blå himmel, av vatten och kvittrande fåglar. Gå upp en timme tidigare ibland och mysa i soffan med Teodor. Inte lägga vikt på triviala ting.

För att dra en annan historia så har jag som många andra bantat hela mitt liv. Men nu har jag slutat. Jag kommer aldrig banta igen. Mitt liv får inte definieras av förbud och uppoffringar. Det ska vara balans.

Det skrivs så fina saker av de vars bloggar jag läser, här i mitt kommentarsfält. Tack tack tack! ♥

Det blev rörigt, det här inlägget, mina känslor är röriga.
God natt.


Från underbaraclara ♥

Sista veckorna har jag inte skrivit något värst intressant. Jag vet inte om jag gör det nu heller.

Efter en helg med vänner och familj, till arbetsdagar i form av att skriva hemtenta, blev det äntligen helg på nytt igår. Jag slappade nästan hela dagen förutom en härlig solskenspromenad i naturreservatet som jag bor granne med. På kvällen fick jag besök, vi åt tacos och såg på TV samtidigt som vi babblade. När jag vaknade imorse så visste jag, att jag behövde bestämma mig om en årlig fest som skulle äga rum ikväll. Fast jag bestämde mig redan igår att jag inte ville gå. Tanken på att dricka alkohol, och gå ut på krogen och där möta min förra pojkvän inte ens en vecka efter vi gjort slut känns inte som en bra idé. Känner jag mig själv rätt så skulle magen vridas ut och in och jag skulle må dåligt.



Min dag spenderades i soffan. Jag har sett Cherry, Amelie från Montmarte, The skin I live in. Jag tänkte se på Eat pray love men insåg att jag kanske behöver träffa en vän jag inte sett på länge. Så snart får jag krama henne och ha en mysig kväll.
(Amelie är ju för övrigt den bästa film jag sett, såg den för första gången idag, helt magnifik).

När jag tänker på min framtid:
Jag kanske får barn nästa år. Att jag ska spara pengar i 5-6 år, tills barnet är gammalt nog att resa, och så tar vi oss en trudelutt runt halva jorden ihop. Det är min 7 års plan.
Men i den planen ingår förstås, köpa något radhus eller hus lite på landet, och att jobba med det jag brinner för.

Den utbildningen jag läser är ganska luddig. Det jag blir är tränare, vad det nu innebär. Fystränare kan jag bli till exempel och jobba med Sveriges elit. Eller jobba med äldre som idrottar. Men min dröm är ju att jobba med överviktiga, så när jag fick en chans att hjälpa en barndomsvän som gått ner x antal kilo, att råda henne i hur hon skulle gå ner de där sista, då kände jag att det här kan jag ju! Jag som känt att utbildningen ofta varit lönlös, sorgligt nog.

Även fast det kommer vågor av ångest, sorgsenhet, ånger så blir det bättre hela tiden. Det här beslutet var oundvikligt, jag kommer inte komma dit jag vill om inte vi fattat det här beslutet. Även fast det ibland känns så bedrövligt orättvist. Han är en av de mest underbara som funnits i mitt liv.. så ibland tänker jag ju att jag valt fel.
Jag frågade till och med honom om han tyckte jag va dum i huvudet. Han sa att han förstod mig och att hans föräldrar också gjorde det, och återigen kom vi fram till att det beslutet var rätt, och besparar oss sorg om ett år.

Jag kom till lägenheten i eftermiddags efter att ha varit i Stockholm i några dagar.
Varje gång jag kommer hem från min familj så får jag lite ont i magen, för jag saknar att bo med mina knasiga systrar. Jag vill vara med min familj, jag gillar liv och rörelse, och jag gillar att vara ensam. Båda de två sakerna går väldigt bra ihop hemma.

Så kommer jag hem, det är alla hjärtans dag, jag är inte längre tillsammans med honom - det är ett recept på sorgsenhet.

För 10 år sedan på dagen så gjorde jag abort, något jag alltid ångrat.. . . . . . och sörjt, tänkt på, reflekterat.
Men nu har vi fattat ett beslut, så jag hamnar närmare min dröm, som är ett barn.




Teodor i snön. :-)

"There's a reason I said I'd be happy alone. It wasn't 'cause I thought I'd be happy alone. It was because I thought if I loved someone and then it fell apart, I might not make it. It's easier to be alone, because what if you learn that you need love and you don't have it? What if you like it and lean on it? What if you shape your life around it and then it falls apart? Can you even survive that kind of pain? Losing love is like organ damage. It's like dying. The only difference is death ends. This? It could go on forever."

Greys Anatomy "It's easier to be alone"

Jag har tänkt.
Det enda, och då menar jag det absolut enda som är bra med att jag inte har barn just nu. Det är att jag kan säga att jag utbildade mig först. Men som jag sa, det är det enda.

Jag har gosat med bebisar idag. Funderat på hur mina barn kommer se ut.

Hm hm hm.

Jag mår fruktansvärt. Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag mår illa och vill inte vänta längre.